Lite info om Kuddnäs & sjömansvapnet.
Ägare efter Zacharias Topelius sålde  hela egendomen med gårdar,  åker och skog, rubb och stubb, åt ångfartyget Österbottens välkända kapten Carl Oskar Olson, vilken länge hade spekulerat på densamma och nu fick den för ett par tiotal tusen mark. I honom fick Kuddnäs åter en god och human husbonde, som med kärlek och intresse vårdade sig om dess förkovran, som ägnade sig åt jordbruket och icke härjade i dess skog. Undantar man tillbyggandet av förstugukvisten med »sjömansvapnet» (ankaret) över ingångsdörren torde han icke hava förändrat huvudbyggnadens yttre arkitektur. En äkta konstnärsnatur liksom systern Hilda Olson, målarinnan, optimistisk och godmodig, sysslade kaptenen på lediga stunder med oljemålning och båtbyggeri. Av hans tavlor, mest sjöstycken, minns jag en vy från Gibraltar sund, som särskilt anslog mig. Oavsett den sjömansprägel, som Kuddnäshemmet fått i sin nya form, gladde sig skalden Topelius och hans medarvingar åt att kaptenen och hans fru, Katharina Charlotta, född von Schantz, såsom bekanta och vänner tagit hand om den gamla hemgården och där ville vårda ortens och ställets traditioner.
Men när gamla herrskapet Olson efter några år hade tröttnat och åt ende sonen, stadsfiskalen och kronokassören Fritz Olson, som gift sig, helt och hållet överlämnat egendomens skötsel, därtill ock karaktärshuset till bostad åt de unga tu, medan de gamla nöjde sig med gula byggningen, då begynte en ny och mindre fredlig period i Kuddnäs gårds historia. Ty när den unge mannen med större iver än besinning och erfarenhet slog sig på hemmansskötsel i större skala och icke heller nöjde sig med de anspråkslösa 6 rummen nere i den vita byggningen, utan gjorde kostsamma tillbyggnader och förändringar i mängd, så blev resultatet därefter. Den, som sett Topelii hemgård i dess förra trevliga gestalt, kunde ej mera känna igen den. Men trots alla dessa förändringar efter sin egen — något bisarra — smak, måtte fiskalen till sist ändå inte hava känt sig nöjd med sin skapelse, ity att han år 1900 sålde Kuddnäs gård, utparcellerad såsom en egen lägenhet, till Nykarleby landskommun, vilken där inredde ett kommunalhem, gemenligen kallat »fattiggården» till en asyl för socknens orkeslösa fattiga och förkomna individer. Företaget medförde ytterligare förändringar, som jag här ej skall ingå på. Herrskapet Olson övergav sålunda Kuddnäs definitivt och flyttade ut till Åminnetorpet, där fiskalen på den öppna älvstranden lät uppföra åt sig ett nytt residens, som han kallade Åminnegård. [F. d. disponentsvillan från Sandnäs glasbruk.] Här ägnade även han sig åt konsten, så att rummens väggar snart voro betäckta med faderns och sonens oljetavlor — de förra dock avgjort bättre. Efter fiskalens död såldes de båda hemmanen med sin alltjämt avsevärda skog till ett sågbolag på annan ort.