A little info about Kuddnäs during Olson's time 1874-1900. Finally, they sold the entire property with farms, fields and woods, rubbish and stumps, to the steamship Ostrobothnia's well-known captain Carl Oskar Olson, who had long speculated about it and now got it for a couple of tens of thousands of marks. In him Kuddnäs again got a good and humane master, who with love and interest took care of its improvement, which devoted itself to agriculture and did not ravage its forest. Excluding the extension of the vestibule twig with the "sailor's coat of arms" (anchor) over the front door, he should not have changed the exterior architecture of the main building. A true artist nature as well as sister Hilda Olson, the painter, optimistic and good-natured, the captain engaged in spare time with oil painting and boat building. Of his paintings, mostly lake pieces, I remember a view from the Strait of Gibraltar, which particularly struck me. Regardless of the sailor character that Kuddnäshemmet has received in its new form, the poet Topelius and his co-heirs rejoiced that the captain and his wife, Katharina Charlotta, born von Schantz, as acquaintances and friends took care of the old homestead and there wanted to take care of the place and place traditions.
But when the old lordship Olson after a few years had grown tired and ate the only son, the city prosecutor and the treasurer Fritz Olson, who got married, completely handed over the care of the property, in addition to the character house as a home for the young tu, while the old ones contented themselves with the yellow building , then began a new and less peaceful period in the history of Kuddnäs farm. For when the young man with greater zeal than reflection and experience settled on housekeeping on a larger scale and was not satisfied with the unassuming 6 rooms down in the white building, but made costly additions and changes in quantity, the result was then. Anyone who had seen Topelii's homestead in its former pleasant form could no longer recognize it. But despite all these changes to his own - somewhat bizarre - taste, the fiscal must not have felt satisfied with his creation in the end, ity that in 1900 he sold Kuddnäs farm, parceled out as his own apartment, to Nykarleby county municipality, which decorated there a municipal home, commonly called the "poor farm" as an asylum for the parish's powerless poor and lost individuals. The company brought about further changes, which I will not discuss here. The lordship Olson thus definitively abandoned Kuddnäs and moved out to Åminnetorpet, where the fiscal on the open river bank had a new residence built for him, which he called Åminnegård. [F. d. the manager's villa from Sandnäs glassworks.] Here he also devoted himself to art, so that the walls of the rooms were soon covered with the father's and son's oil paintings - the former, however, decidedly better. After the fiscal's death, the two homesteaders with their still considerable forest were sold to a sawmill company elsewhere.
 
Lite info om Kuddnäs under Olsons tid 1874-1900.
Slutligen sålde de hela egendomen med gårdar, åker och skog, rubb och stubb, åt ångfartyget Österbottens välkända kapten Carl Oskar Olson, vilken länge hade spekulerat på densamma och nu fick den för ett par tiotal tusen mark. I honom fick Kuddnäs åter en god och human husbonde, som med kärlek och intresse vårdade sig om dess förkovran, som ägnade sig åt jordbruket och icke härjade i dess skog. Undantar man tillbyggandet av förstugukvisten med »sjömansvapnet» (ankaret) över ingångsdörren torde han icke hava förändrat huvudbyggnadens yttre arkitektur. En äkta konstnärsnatur liksom systern Hilda Olson, målarinnan, optimistisk och godmodig, sysslade kaptenen på lediga stunder med oljemålning och båtbyggeri. Av hans tavlor, mest sjöstycken, minns jag en vy från Gibraltar sund, som särskilt anslog mig. Oavsett den sjömansprägel, som Kuddnäshemmet fått i sin nya form, gladde sig skalden Topelius och hans medarvingar åt att kaptenen och hans fru, Katharina Charlotta, född von Schantz, såsom bekanta och vänner tagit hand om den gamla hemgården och där ville vårda ortens och ställets traditioner.
Men när gamla herrskapet Olson efter några år hade tröttnat och åt ende sonen, stadsfiskalen och kronokassören Fritz Olson, som gift sig, helt och hållet överlämnat egendomens skötsel, därtill ock karaktärshuset till bostad åt de unga tu, medan de gamla nöjde sig med gula byggningen, då begynte en ny och mindre fredlig period i Kuddnäs gårds historia. Ty när den unge mannen med större iver än besinning och erfarenhet slog sig på hemmansskötsel i större skala och icke heller nöjde sig med de anspråkslösa 6 rummen nere i den vita byggningen, utan gjorde kostsamma tillbyggnader och förändringar i mängd, så blev resultatet därefter. Den, som sett Topelii hemgård i dess förra trevliga gestalt, kunde ej mera känna igen den. Men trots alla dessa förändringar efter sin egen — något bisarra — smak, måtte fiskalen till sist ändå inte hava känt sig nöjd med sin skapelse, ity att han år 1900 sålde Kuddnäs gård, utparcellerad såsom en egen lägenhet, till Nykarleby landskommun, vilken där inredde ett kommunalhem, gemenligen kallat »fattiggården» till en asyl för socknens orkeslösa fattiga och förkomna individer. Företaget medförde ytterligare förändringar, som jag här ej skall ingå på. Herrskapet Olson övergav sålunda Kuddnäs definitivt och flyttade ut till Åminnetorpet, där fiskalen på den öppna älvstranden lät uppföra åt sig ett nytt residens, som han kallade Åminnegård. [F. d. disponentsvillan från Sandnäs glasbruk.] Här ägnade även han sig åt konsten, så att rummens väggar snart voro betäckta med faderns och sonens oljetavlor — de förra dock avgjort bättre. Efter fiskalens död såldes de båda hemmanen med sin alltjämt avsevärda skog till ett sågbolag på annan ort.